Brantevik i början av juli 2017
Kära Hoppetvänner!
I denna ljuva sommartid…. är det återigen Hoppets tid, och vårt Museum slog detta år upp sina portar den 1 juli. Sedan kommer vi att ha öppet mellan kl. 14 och kl. 17 varje dag under juli och augusti. Anledningen till denna “rockad” är att vi nästan aldrig har några besökare under Midsommarhelgen, men att vi noterat att besöksfrekvensen mot slutet av augusti ökat något. Företrädesvis har det varit turister från Tyskland, men även andra. Idag talas det mycket om att man skall försöka förlänga säsongen här nere, så nu gör även vi ett litet försök. Det är för övrigt egendomligt att man inte i större utsträckning upptäckt att september månad här fortsätter att bjuda på ett angenämt klimat, detta tack vare att Östersjön vid det här laget förvandlats till ett stort värmeelement. Vi som är bofasta njuter och tar emot.
Idag råder en kall nordnordostan med stora böljor. Trots denna vindriktning sköljer kraftiga vågor över Långa Kar, strax söder om Norra hamnen, där en restaurering är på gång. Detta blir ett litet test på det hittills utförda arbetet som går ut på att försöka jämna ut stenläggningen och ersätta förstörda hammarband. Långa Kar tillkom någon gång under sjuttonhundratalet, och förmodligen var det Simris bönder som byggde upp det innan Norra Brantevik var befolkat. Glädjande för vårt Museum är att vi nu kan peka på tre typer av monument från de första kontakterna med havet under den tid den norra delen av vårt samhälle blev till. Sju till åtta Kåsar (hamnfåror) längs stranden, ett kar (stenbrygga) och en hamn som skötts av sitt hamnlag alltsedan tillkomsten 1838. Kåsarna och Långa Kar är samtliga registrerade som fornlämningar, och finns att se på nätet under “Försök”. För ett par år sedan påpekades att just karet börjat falla sönder. Detta skedde under ett årsmöte i Branteviks Samhällsförening, och försöken att utforma en ansökan om medel till en renovering delegerades till en representant för vårt Museum. Nu, två år senare har Samhällsföreningen fått sin (av oss tillverkade) ansökan godkänd, medel finns reserverade, och arbetet har påbörjats! Från Museets sida följer vi arbetet och kan bidraga med praktiska råd. Vi kommer sedan att förse dessa historiska vittnesbörd med texter, så att alla som här passerar kan förstå litet mer av hur vår historia på havet började! Nu undrar kanske någon: Varför just på Norr? Varför inte på Söder? På Södra Brantevik finns en två år äldre hamn, och även där hade man Kåsar & kar! Det resterande karet på Söder förefaller vara bortom möjlig reparation, och eftersom kusten där är mycket stenigare går det ej att på samma enkla sätt som på Norr att urskilja de Kåsar som finns. En del av dessa, t. ex. Bejakaren, är ej tillverkad av mänsklig hand, utan av naturen som här bildat en stor klippskreva.
När vi på Museet berättar om Branteviks tillkomst, beskriver vi förstås hur nedflyttningen från Gislövs och Simris byar till den “odugeliga sanden” på respektive sida om den “sockenskiljande” Bäcken gick till. Och då berättar vi förstås också om hur invånarna vid kusten inrättade sig för att kunna umgås med havet. Den odugeliga sanden bestod egentligen av respektive byars utmarker, fastlagda vid enskiftets genomförande. Inför renoveringen av Långa Kar stod vi plötsligt öga mot öga med det faktum att den samfällighet som utgjorde den odugeliga sanden på Norra Brantevik hade 61 delägare. Tursamt nog undanröjdes tvånget att tillskriva var och en av dessa för att få tillstånd att renovera.
Att kunna berätta om dessa för hela samhället tidigare så viktiga företeelser som hamnar, kåsar och kar för alla här boende liksom för besökare på Museet och för förbipasserande turister tycker vi är
EN STOR SAK!
En stor sak är också att vi nu förberett årets säsong på Hoppet.
Som vanligt har vi putsat och fejat.
Vi har dessutom möblerat om – i sviterna av födelsen av vår nya trappa upp till fiskeavdelningen på andra våningen har vi slutligen bestämt oss för att placera våra tre stora glasade skåp i det lilla rummet i nordost som vi numera kallar galleriet. Hit in har vi även flyttat epitafierna över de på sjön bortgångna. Allt för att man skall kunna betrakta dessa i lugn och ro. Och sedan finns “Persongalleriet” där, med alla foton av tidigare generationer Brantevikare.
Slutligen har vi ändrat litet på rätlinjigheten i stora salen, och placerat ut en del av våra stora fartygsmodeller här och där till beskådan. Vi tycker att vi ordnat det ganska bra! Får se vad Ni tycker….
Den fina modellen av Kalle Ekelunds “Gunnel” har flyttats till övervåningen, och här pågår för närvarande också ett arbete om motorfartyget “Clara”.
Dessutom håller vi på med en omhängning av Branteviks ångbåtar. Dessa skall fortfarande kunna ses på andra våningens sydvästra del, liksom Kapten Thuvesson, som naturligtvis behåller sin plats där han står och spejar ut över alla de Branteviksfartyg som stävar fram i stora salen.
I hög grad beroende på det stora suget efter fraktande farkoster under första världskriget minskade antalet skutor ägda i brantevikarnas partrederier kraftigt. Man tycks ha valt att tjäna pengar på att sälja i stället för att frakta. År 1914 var antalet fartyg försäkrade i Assuransföreningen Hoppet 82 stycken. År 1918 hade siffran sjunkit till 30. I många fall tycks försäljningarna ha gett vinster som betydligt översteg inköpsvärdet. Den allra bästa affären (som man fortfarande talade om här på 1990-talet) gjordes med ”Gripen”, en bark som inköptes till ett partrederi år 1914 för tjugosextusen kronor, och som sedan såldes år 1917 för tvåhundratusen kronor. Det stod sedan inte länge på förrän “Gripen” sjönk strax söder om Norges kust efter att ha blivit torpederad av en tysk ubåt. Att man inte verkar ha tvekat när det gällde att avyttra segelskutorna berodde säkert också på att man redan mot slutet av 1800-talet var medveten om att de seglande skeppens era snart var all.
I det läge som nu uppstod efter första världskriget fanns det gott om sjöfolk på Brantevik, men ont om skutor, varför man fick söka sin utkomst i större och modernare rederier i vårt land. Sjöfolk fortsatte att finnas här, men eftersom deras bas hade förskjutits syntes inte sjönäringen längre på samma sätt. I stället kom den växande fiskande befolkningen så småningom genom sin ständiga närvaro att sätta sin prägel på samhället. Den moderna fiskeflotta som sedan växte fram kan vi få kunskap om på fiskeavdelningen, där en exposé över denna nu finns till beskådande!
Det sägs att pekuniära medel saknades här för inköp av livskraftiga ångbåtar, och det kan nog varit sant, för dessa båtar blev aldrig någon ekonomisk succé, och företeelsen förvann ganska snabbt i historiens vindar.
Emellertid skall vi nu i första hand hänga målningar av det lilla fåtalet ångbåtar som tillhörde Brantevik, och foga historia till dessa.
Vi vill dessutom så småningom på särskild plats hänga de kaptenstavlor som visar farkoster ej hemmahörande på Brantevik men under befäl av kaptener härifrån.
Den totala “hängningen” i stora salen är långt ifrån färdig, men har snyggats till något. Flertalet överkanter på konstverken är nu parallella.
Vi är glada över att konstatera att vi har haft fler guidade besök i år än tidigare, och att våra lokaler dessutom har använts mer.
Hoppet har ju av tradition utnyttjats både vid vardag, sorg och fest, så även det senaste året. Ett par begravningar har ägt rum här, vilka om än tillfälligt, förvandlat Hoppet till en sorgens boning.
Stiftelsen Hoppets Styrelse har även den lidit förluster. Flera av mångårigt verksamma styrelsemedlemmar har, jämte Stiftelsens förre ordförande lämnat oss.
Nyval till dessa vakanta poster pågår. Uppgifter om styrelsen återfinns på vår hemsida, branteviksmuseum.com
En del av ortens föreningar håller möten och fester här. Vi kan glädja oss åt att flera jubilarer valt Hoppets lokaler för sina festligheter. Och senare i år är också bröllop nr två inplanerat!
Numera kan man hyra Hoppets lokaler med eller utan tillgång till kök. Viss komplettering av köksutrustningen behövs för att möta behoven, och tack vare Er kommer jubilarernas middagsdukning så småningom att kunna höja sig till en riktigt festlig dimension. Detta vill vi gärna bjuda på – samtidigt som vi glatt tar emot den så väl behövda lokalhyran!
Och så har vi Brantevikskören som övar här, och som förgyller olika evenemang på Brantevik med sina framträdande. (Och om någon undrar beträffande Andre Advent, så håller vi naturligtvis på traditionen.)
För några veckor sedan hade vi även på begäran en berättarafton på Muséet. Denna ingick i ett större arrangemang. På grund av ( som vi uppfattade det) dålig marknadsföring kom det endast sju personer till detta möte, men precis som ledningen för dessa aftnar sagt, så kom berättandet igång efter hand, och så småningom kom alla underfund med att dom faktiskt hade en eller annan historia att berätta. Bland annat förstod vi i vilken fara Branteviks barn befann sig när de efter andra världskriget letade fynd på stranden. Vilken tur man hade här att detta inte medförde några skador! Bl.a. berättades det att Polisman Nilsson (allestädes närvarande ordningsmakt på Brantevik) frågade: Vad gör ni, pågar? Vi sparkar boll! Vad då med? “Bollen” togs sedan om hand av människor som visste vad man skulle göra med sådana ting. Berättaraftonen hade sin utmätta tid, och just när vi hade kommit upp i varv, så verkade tiden vara på upphällningen. Vi funderar på att en annan gång själva låta släppa litet på tungans band. Det finns fortfarande ting som bör berättas och bevaras.
Det är vårt intryck att vi haft en synnerligen stegrad aktivitet på vårt kära Muséum. Vi flyttar ständigt montrar och sätter ut stolar för att sedan låta allt återgå till det normala.
Bland anledningarna till detta är vårt samarbete med Lunds Nya kammarorkester och Cellisten Simon Bång. Den 20 maj hade vi andra årets andra konsert på Hoppet. Då med Simon Bång cello, Svetlana Orlova violin och Johan Reis på piano. Allt i serien Musik på Hoppet, där publiken ständigt är mycket uppskattande, men av synnerligen varierande storlek. Vi har konstaterat att musiker är ett tåligt släkte, och hoppas att dom inte ger upp. Vi väntar på den större publiktillströmningen under augusti då fyra torsdagskonserter är planerade. Uppgifter om dessa affischeras det om och berättas det om på Det händer idag i YA, och även Branteviks Samhällsförening bistår med information liksom förstås vår egen hemsida.
Vår utdelning på dessa fantastiska begivenheter är berömmelse = marknadsföring, samt lokalhyra. Jämte den överrumplande rörande känsla som infinner sig när man får lyssna till ljuv musik i vår historiska miljö. Här får vi mycket tillbaka för en liten insats!!
Hoppet är, som Ni alla vet, till bredden fyllt av marina målningar, marina ting och skriftlig information. Vårt mål är att försöka öka förståelsen och intresset för den relativt korta och intensiva period under vilken Brantevik kom till och utvecklades till en av de stora sjöfartsorterna i Sverige. Vi fick nyligen en chans att deltaga i en konferens arrangerad av European Maritime Heritage, en organisation under EU:s paraply. Här berättade vi om vår ort och om dess historia, samt visade på ett större Österlenskt sammanhang, där de tidigare fiskelägena från Skillinge tom Vitemölla och inklusive Simrishamn tillsammans under perioden 1870 till 1900 hade ett fartygsbestånd på c:a 700 fartyg. (Varav Simrishamn hade 212, och Brantevik 226 fartyg.) Vår historia väckte entusiasm, och om denna håller i sig får vi kanske ett par extra besök på Museet.
Med tanke på de knappa förutsättningar man hade här på 1800-talet var den utveckling som skedde näst intill otrolig.
Här å orten fins det nu en fin röd keps att köpa på vilken det står: ”Make Brantevik great again…”. Idén kommer från en av Branteviks invånare sedan många år. Vi vill gärna gå denna uppmaning till mötes. Vi kämpar på. Vi har aldrig varit färre fast boende här sedan kommunen började föra statistik, men det är inte antalet det handlar om, det är innehållet. På Muséet försöker vi förvalta det arv som vi fått av de sanna entreprenörer som modigt och målmedvetet utnyttjade den frihet för alla som havet kunde bjuda! En liknande utveckling ägde samtidigt rum i många andra kustnära orter i Sverige. Visst är detta en feel good historia att dela med sig av!
Som sagt, vi kämpar på! Men utan Er, kära Hoppetvänner, finns det risk att vi nästan står kvar och stampar på samma ställe. Vi behöver Er moraliska support, och Ert pekuniära stöd tas mycket tacksamt emot!
Vi vill dessutom bjuda in Er Alla till Muséet för att visa vad vi kunnat göra här tack vare Er!
Det blir någon gång till hösten! Vi ber att få återkomma!
Och under mellantiden har vi nu öppet tom den 31 augusti! Vill någon av Er göra ett besök redan nu, varmt välkomna!! Glöm inte tala om att Ni är stödmedlemmar!
Nu står portarna öppna! Varmt välkomna!
Med de bästa Brantevikshälsningar, jämte tack för Er oumbärliga support !
Stödföreningen för Stiftelsen Hoppet
genom Gunilla Olsson
Sist men inte minst: Stort tack för förra årets extra bidrag!!
Önskar Ni besöka Muséet utom öppettiderna: Ring telefon 0414-22 137 eller 0414-22 462 och Hoppets hemsida heter branteviksmuseum.com.